30 november 2011

Fika med Anja

Anja och jag befann oss i samma öldrickande gäng i lördags och när det kom fram att hon gärna ville lära känna nya människor berättade jag om mitt kaffeprojekt. En stund senare var det bestämt, den kommande onsdagen skulle vi fika. Idag alltså.

Tjugo i tolv gick det upp för mig att det var klockan tolv vi skulle ses, inte klockan ett som jag trodde. Det var bara till att springa ner och hoppa upp på cykeln och trampa iväg. Jag hann, och som vanligt när jag stressar iväg så är det alltid värt det.

Trots att vi alltså träffats en gång visste jag ingenting om Anja, men aningen lite mer vet jag allt nu. Det är minst lika roligt att träffa människor som jobbar med något helt annat än vad jag någonsin gjort (och kommer att göra) som det är att träffa någon som rör sig inom samma fält. Jag får en inblick i något helt annat. I allmänhet brukar det vara så att man ändå hittar någonting gemensamt – att man liksom letar sig fram till det – och det kan vara precis vad som helst. Det är en av de roliga aspekterna med nya människor. Anja jobbar som jobbcoach. Vid en första tanke på det yrket hade jag kanske inte tyckt att det verkat speciellt intressant men nu gör jag det helt plötsligt, för att jag vet vad det innebär. Inte alltid helt lätta uppgifter dock.

Jag tycker i och för sig att det mesta är intressant... eller jag försöker att få allt intressant. Dessutom är människor intressanta överlag, det är ingen myt att alla har en historia att berätta. Och jag gillar att lyssna.

En sak jag har tänkt på, efter mina olika kaffefikor, är ålder. Eller snarare avsaknad av ålder, för det är nämligen någonting som aldrig har kommit på tal. Det är helt enkelt inte viktigt och det gillar jag.

Ibland tänker jag att mitt projekt är en ursäkt för att lära känna nya människor, men eftersom det fungerar så är det ju en ganska bra ursäkt, ett bra projekt. Ett givande projekt, förhoppningsvis inte bara för mig. Jag och Anja sa också att vi ska ses igen, jag hoppas det blir av!

Vi träffades på Café Grannen (Värnhem) och dit kan jag definitivt tänka mig att gå igen. Mysigt och inte alls speciellt dyrt.

25 november 2011

Fika med Anna


Jag steg in på cafét ungefär tio minuter innan avtalad kaffedejt. Nyfiken småtittade jag på alla inkommande gäster i hopp av att någon skulle stega fram till mig och min stora röda halsduk (som jag återigen använde som signalement). Själv hade jag däremot absolut ingen aning om hur Anna skulle se ut eller vad hon skulle ha på sig.

Ganska precis klockan ett kom Anna. Hon såg ut att veta vem hon skulle gå fram till, jag var nog i och för sig också den enda som satt ensam vid ett bord. Vi tog i hand och började prata lite löst om det här kaffeprojektet... sen pratade vi på i ungefär en och en halv timme till!

Att fika med Anna var hur fint som helst, och eftersom hon också sysslar med konst och textil hade vi inte direkt brist på samtalsämnen. Vi pratade ateljéer, utställningar, livet i allmänhet och snuddade vid en diskussion om att definiera konst/konsthantverk/textilkonst.

Det är egentligen inte så svårt att prata med någon jag aldrig träffat innan har jag märkt, det finns ju liksom fortfarande allt att fråga så att säga. Jag märker också att jag har blivit lite mindre nervös för varje gång det är dags för en ny fika med en "okänd". I alla hittills fikade fikor inom ramen för det här projektet skulle jag definiera mina fikakompanjoner som nya vänner... eller i alla fall nya bekantskaper som jag absolut kan tänka mig att träffa igen. Att sitta mitt emot varandra under en längre stund är ett ganska bra sätt att börja lära känna någon på... inte så konstigt egentligen, men nu vet jag att det är så.

Efter cafébesöket tog vi en tur till en ganska nyöppnad secondhandaffär, och bestämde att det här måste vi nog göra om!

Eftersom det var lunchtid passade vi på att äta varsin dagens: pumpasoppa med sallad och kaffe. Det enda som var mindre bra var att jag glömde mitt minneskort till kameran, så jag fick istället fota med min mobil...