25 mars 2013

Fika med Anna (och Adam)

Ungefär samtidigt som Anna i sitt mail föreslog en kaffe på Chez Madame kom jag på att det är måndag den planerade dagen, och på måndagar är en hel del caféer stängda.

Istället träffades vi, idag klockan elva, utanför Element. På plats fanns även fotografen Adam. Ja, för Anna är frilansjournalist och hade frågat mig om det var okej att hon gjorde ett reportage under vår fika. Jag måste erkänna att det här med att samtalet skulle spelas in gjorde mig lite mer nervös än vanligt, men efter stund slutade jag nästan tänka på att det fanns en mikrofon i närheten.

Anna var rolig! Och glad! Relativt snabbt började vi diskutera småprojekt vi vill göra. Jag vill bli hobbyelektriker och Anna vill lära sig snickra, vi fick låna en sida i Adams block för att skissa lite. Egentligen är ju min dröm att bygga ett litet hus... men det känns som ett så... väldigt stort projekt.

Jag köpte en sojalatte, Anna en Americano. Adam fikade bland annat en kaka som fick 3- i betyg, sen plockade han upp kameran och började jobba. Under tiden som Anna och jag blev fotograferade pratade vi lite om konst och hur det kommer sig att jag sysslar med det. Samtalet kom sedan in på överkonsumtion och statusjakt, och om det ens finns en sådan. Några meningar om den framtida oljebristen ledde oss vidare mot det ekonomiska läget i stort. Och belåning och skuldbubblor på det. Stora frågor – som jag förvisso är väldigt intresserad av – men samtidigt var det som att det idag var extra svårt att formulera tankar kring det hela. Hoppas jag inte råkade säga något väldigt dumt som nu kommer bli citerat, fast å andra sidan är det ju inte precis det som är hela världen.

Vi pratade också en del om projekt som inte blir av, hur mycket lättare det är att prata och planera än att faktiskt göra det vi funderar på. Om jag inte missminner mig slutade den diskussionen med att men, egentligen är det ju faktiskt bara till att göra det. Detta ska jag försöka att aldrig glömma, att fega ur är något av det värsta jag vet (när det kommer till mig själv).

Anna berättade att hon surfar, och ibland jobbar på en friluftsbutik i stan. Eftersom mitt halvt nyfunna intresse involverar en del friluftsliv passade jag på att ställa lite frågor, bland annat om solcellsladdare till mobil.

Två timmar senare gick vi ut i vårsolen, vi sa Hej då och gick åt varsitt håll. Det kändes som att det den här gången blev lite mer fokus på mig än vanligt, men jag tänker att det kanske har en naturlig förklaring i och med att Anna är journalist? I vilket fall som helst gav hon mig många intressanta frågor, som jag fortfarande sitter och funderar på. Mycket mycket trevligt, och givande! Reportaget, som nu också är en del av det här projektet, kommer att finnas i ett framtida nummer av Faktum.

22 november 2012

Fika med Martin

Jag valde café och återigen blev det Chez Madame, inte bara för att jag tycker om att fika där utan också för att det ligger relativt nära mitt hem. Med andra ord valde jag nog automatiskt plats lite av lathet, nästa gång vill jag besöka ett café jag aldrig varit på tidigare.

Martin och jag hade bestämt möte klockan fyra. Jag var först på plats och passade på att köpa en sojalatte medan jag väntade. Fem över fyra kom Martin, som i förväg hade skickat två bilder på sig själv så jag skulle känna igen honom. Vi inledde ganska snabbt en diskussion om det här fikaprojektet samt vad det innebär att träffa nya människor. Hur man kan träffa nya människor, och att det inte alltid är så enkelt. Jag sa att jag antagligen inte skulle nappa på ett projekt som det här, i alla fall inte innan jag själv startade den här sidan. Men om jag skulle svara, hur mycket skulle det bero på avsändaren? Hur mycket skulle det bero på mina fördomar om hur jag föreställer mig att personen på andra sidan internet är? Är det större chans att jag vill fika med en okänd människa om jag märker att vi har samma intressen? Jag vet faktiskt inte...

Martin berättade att han har jobbat på olika vattenverk och jag passade på att ställa frågor om det jag inte vet om vattenverk – alltså det mesta. Bland annat lärde jag mig att vattnet i Trelleborgstrakten inte behöver renas speciellt mycket alls. Vi snuddade vid ämnet reklam men pratade desto mer om kläder, normer och dagens leksaker. Martin drack chokladmjölk och visade mig också hans gamla hemsida från -98, som konstigt nog låg orörd kvar på samma plats som då. Hans hemsida påminde ganska mycket om min egna hemsida (som fanns hos Passagen) från samma period. Det var något visst med att sitta hemma och lära sig göra en egen hemsida strax efter att jag precis hade börjat förstå vad internet var. Jag tycker fortfarande det är något visst med gamla hemsidor från 90-talet, antagligen har jag redan drabbats av internetnostalgi! Gamla hemsidor förde oss sedan in på gamla mobiltelefoner och jag pratade varmt om min första Ericsson.

Min påfyllda kaffekopp var sedan länge slut men samtalet fortsatte. Vi pratade om skola, jobb och till och med idrott, mest om vilka idrotter vi sysslat med när vi var yngre (till exempel innebandy). Sen kom vi in på lite mer privata samtalsämnen, vilket fick mig att tänka på att jag verkligen inte vill lämna ut någon här. Heller inte mig själv. Det är heller inte mitt syfte att skriva ner exakt vad vi pratar om, jag är mer intresserad av att se vad som kan ske i mötet med en för mig ny människa. Och förstås att träffa människor jag antagligen inte hade träffat annars.

På två timmar hinns det med en hel del, och hade inte caféet stängt så hade vi nog kunnat sitta kvar ett bra tag till. Jag kan inte annat än att säga som vanligt: ännu en oerhört trevlig och givande fikadejt!! 

Nu kom jag på att jag glömde säga: Ha det fint i Stockholm. Och lycka till!  

Ibland hinner det gå flera månader...

...men helt plötsligt dimper det ner ett mail. Jag är inte den som är den som har bråttom, ett sådant här projekt kan fortgå i flera år om du frågar mig. Några rader från konversationen:

Martin: Ser att det är ett tag sedan senaste inlägget i fikabloggen, så det projektet kanske är avslutat. Om inte så vill jag anmäla mitt intresse.
Karin: Projektet är absolut fortfarande pågående och jag vill gärna fika!
Martin: Vad trevligt! Jag kan tisdag em/kväll, onsdag kväll och torsdag em/kväll. Du får gärna välja ställe också. Jag har nog bara fikat en gång i Malmö i hela mitt liv.

28 juni 2012

Fika med Ida

Klockan tre träffades jag och Ida vid korvkiosken på S:t Knuts torg, fast målet var inte kiosken utan något av caféerna på torget. Valet föll på Café Mys, med tillhörande häng i solen. I tre timmar. Jag åt en macka och Ida drack te.

Ida är en äkta Malmöit. De flesta jag umgås med är inte det. Vi upptäckte inte bara att vi bor väldigt nära varandra utan att vi också hängde på samma hak när vi var lite så där yngre – nämligen Bistro. Vi inledde inte vår konversation om oss själva, utan om Malmö och platser i staden. Sedan kom vi in på vad vi gör och vad vi tycker om att göra. Ida är journalist i grunden men jobbar nu med marknadsföring. Innan dess flängde hon runt i världen och jobbade på olika ställen... hon gjorde allt det där jag alltid sa att jag ville göra, men aldrig gjorde. Trots att Ida verkar vara en person som tycker mycket om att resa verkade hon helt nöjd med att bara softa i Malmö under sin semester... det tyckte jag var fint på något sätt.

Samtalet gick vidare; om hundar, jobb, konst, secondhandfynd, träning, yoga och till och med lite hur vi fungerar som personer i olika situationer. Till exempel blir vi båda extremt rastlösa av att bara ligga på stranden, solsemester fungerar i max en dag sen måste det hända något nytt. Snuddade även vid en diskussion om varför en del människor verkar lägga så stor vikt vid hur andra människor väljer att leva sina liv, vilket är något i alla fall jag aldrig förstått mig på.

Med andra ord: tre mycket trevliga timmar! Nu när jag tänker efter känns det ändå som att vi hade en hel del gemensamt. Men jag tror också att det är ganska logiskt, om man pratar med någon man inte alls känner sedan tidigare hittar man tillslut något gemensamt, eller i alla fall något båda är intresserade av. Kanske finns det undantag men de undantagen har jag ännu inte mött.

Vi pratade också om att det är ganska svårt att lära känna nya människor när man slutat skolan. På tre timmar hinner man ändå få en ganska bra bild av någon, tror jag, även om det är långt ifrån att lära känna någon på riktigt. Faktum är att jag träffat flera personer, som jag bekantat mig med i det här fikaprojektet, även efteråt.

18 maj 2012

Fika med Saga

Saga var först på plats, hon satt i solen utanför Chez Madame där vi hade bestämt möte vid elva. Jag var dock inte helt säker på vem jag skulle leta efter, men väl inomhus fanns det ingen som kändes helt rätt så med enkel slutledningsförmåga gick jag ut och frågade om Saga var Saga. Vi köpte varsin kaffe och slog oss ner utomhus.

Sen satt vi där i fem timmar. Ja, fem timmar, för så trevligt kan det vara med kaffe, sol och en ny bekantskap. Och oj så många samtalsämnen vi hann med – det som började med dialekter och väder slutade med feminism, Facebook och kända bloggerskor. För nog är det så, att ju längre en pratar med någon desto mer på djupet blir det. Och jag gillar verkligen långa samtal, det tar nämligen ett tag innan jag slappnar av ordentligt. Sen kan det förstås verka ytligt att prata om Facebook och bloggar... men det tycker jag faktiskt inte att det var.

Saga är illustratör samt grafisk formgivare och ska börja på Konstfack till hösten, hon har en hemsida och en blogg som jag definitivt tycker att ni ska kolla in. Vi pratade lite om skolor, CSN, utbildningar och att försörja sig efter konstnärlig utbildning. Hundar, Norrland, fjällvandring, hår, bilar och att flytta hann vi också med. På slutet fick vi även sällskap vid vårt fikabord, mycket trevligt!

En så här lång paus från någon form av jobb hade jag absolut inte tagit på egen hand, därför hävdar jag fortfarande att de här kaffedejterna är mycket hälsosamma för mig. När jag cyklade hemifrån var jag trött, tung i huvudet och lite lätt pollenallergisk, när jag kom hem var jag pigg, glad och mycket mer energifylld. Kanske klyschigt, men ändock sant.

Väl hemma upptäckte jag också att jag bränt mig både i ansiktet och nedanför halsen. Så kan det gå... men det kan det ju faktiskt vara värt ibland.

27 april 2012

Fika med Ingrid

Idag blev det ett återbesök på Oh la la!, fast den här gången med Ingrid. För min del blev det endast en kopp svart kaffe, Ingrid valde däremot ut en kaka till sin kopp. När bilden togs fanns dock varken kaffe eller kaka kvar.

En stor del av fikadejten gick åt till olika textila samtalsämnen. Ingrid hade till och med sig en stickning som hon ville ha lite hjälp med, men det räckte att hon förklarade sitt lilla problem för mig och vipps så hade hon löst det själv. Det är ofta det är så, att det räcker med att förklarar för någon annan så kommer en själv på hur det hela ska lösas. Däremot försökte jag förklara hur jag stickar en tröja utan beskrivning, jag gjorde till och med en liten skiss... men det återstår att se om den är förståelig!

Vi pratade lite om utbildningar, jobb, workshops, resor och utställningar. Och teckning. Jag blev uppmuntrad till att teckna när jag var liten, Ingrid blev det inte. Jag har fortsatt att teckna medan Ingrid inte har gjort det. Jag är ganska säker på att just detta, att jag blev så pass uppmuntrad som jag blev, har lett till att jag har tecknat så mycket som jag gjort, och till och med valt att fortsätta inom relaterade skapande yrken/sysselsättningar.

Bloggar, hemsidor och andra sociala forum var något vi också diskuterade. Nu i efterhand känner jag att det var ganska nyttigt för mig att tänka till lite, om varför jag finns på de digitala platser jag finns på.

Ännu en gång en mycket trevlig fikastund. Precis vad jag behövde idag!!

22 mars 2012

Fika med Anna


Dagens mötesplats stod Anna för. Vi anlände till kaféet precis samtidigt – klockan tio – och jag måste säga att det var mycket trevligt med en förmiddagsfika. Faktum är att jag faktiskt inte ens kollade vad kaféet heter, men det ligger vid Karlskronaplan (i Chez Madames gamla lokal). Väldans mysigt med trevlig personal så det blir definitivt fler besök.

Anna doktorerar i spansk litteratur och det var intressant att veta hur det här med att doktorera fungerar i praktiken. Vi pratade också om bloggar, volontärarbete, sömnad, keramik och de svårigheter som kan uppstå när det gäller att hantera gränsen mellan det som är hobby och det som är arbete. Vi diskuterade också begreppen konsthantverk, hantverk, konst och design – vilket alltid är ett aktuellt samtalsämne om du frågar mig. Det ordades även om att leva utan mål, att inte känna att vi måste göra karriär och att helt enkelt hoppa på det som känns roligt för stunden. Det kändes som att vi hade en hel del gemensamma tankar om det här..,. faktiskt så kändes det som att vi hade en hel del gemensamma tankar om saker och ting i största allmänhet.

Anna beställde en latte och jag en sojalatte. Vi bar ut ett bord och två stolar för att sitta i solen, alltså årets första utomhuskaffe för min del. Fantastiskt! Efter ungefär en timme flyttade vi i och för sig in, när skuggan tog över var det inte riktigt lika varmt.

Jag fick ett intryck av att Anna är otroligt språkbegåvad och med tanke på att hon har arbetat med skönlitterär översättning så är det garanterat så. Hon verkade också, som jag, tycka om att hålla på med lite olika saker, och testa nytt. Ja, vad mer kan jag tillägga än att det var fantastisk trevligt och inspirerande – även på den här fikafejten!  

Halv tolv var vi tvungna att bege oss, eftersom både jag och Anna hade tvättid att passa. Nu, hemma framför datorn, tänker jag återigen på hur mycket energi mina fikadejter ger. Det här med att träffa helt nya människor på tu man hand under så pass "lång" tid som en fika ändå fortgår, händer inte så ofta annars. Finfint!

20 mars 2012

Fika med Ebba

Platsen var kaféet på Form/Design Center och tiden kvart över tre. Jag var lite tidig eftersom jag alltid tror att det tar längre tid att cykla än vad det faktiskt gör. Ebba hade gett mig blommiga byxor som signalement men med tanke på hur lite folk det var på kaféet hade vi nog hittat varandra ändå, faktum är att det inte brukar vara så svårt att gissa vem det är jag ska fika med.

I alla fall, det här var hur trevligt som helst – vipps hade det gått två timmar. Ebba var precis så "allmänt glad och kul" som hon hade beskrivit sig i ett mail. Dessutom pluggar hon till arkitekt och eftersom jag också är intresserad av rum och rumslighet hade vi ett gemensamt intresse redan där. Det blev mycket snack om studier, pendling, skolor, Klädoteket och Malmö överlag. Några ord om konst, textilindustrin samt egna pågående projekt hann vi också med.

Jag drack kaffe och åt en bulle, Ebba drack te och åt äppelkaka. Ebba verkade vara lite av en stammis på det här kaféet, och en van kaféfikare i allmänhet. Jag nämnde att jag nu för tiden fikar oftare med människor jag inte känner, och att jag inte sitter på kaféer så ofta i allmänhet. Men, vad gör du då? frågade Ebba. Ja, jag vet inte... hänger i ateljén, jobbar eller är hemma... antar jag, svarade jag eftertänksamt. I skrivande stund tänker jag att de här kaffedejterna nog är rätt bra för mig – som välkomnande pauser från de ställen jag allt som oftast befinner mig på. 

Innan vi lämnade Form/Design Center hann Ebba också berätta om hennes julkalenderprojekt (på Solde Kaffebar) som lät väldigt roligt. Vill du också fika med en intressant person så rekommenderar jag lätt Ebba!

20 februari 2012

Fika med Jonathan

Tio i två parkerade jag min cykel utanför Chez Madame där vi bestämt träff. Det var bara det att Chez Madame har stängt på måndagar, det är ofta jag glömmer bort det där måndagsstängt-fenomet. När Jonathan anlände några minuter senare var det därför bara till att börja vår jakt på ett annat hak. Efter en ganska snabb cykeltur – via ännu ett par stängda caféer – hamnade vi slutligen på Element. Först här, på plats vid bordet, tog vi i hand och hälsade ordentligt.

Inledningsvis frågade jag hur han hittat mig och mitt kaffeprojekt. Jonathan svarade att han kollat på min hemsida efter att jag lagt till honom på Twitter. Själv vill jag minnas att det var han som följde mig först, men okej, det kanske var jag som var först ändå. I vilket fall som helst spelar ju det inte någon roll. Sen blev det en del Klädoteket-snack och är det något jag gärna pratar om så är det just Klädoteket. Vi hann också snudda vid Köttfri måndag, arbetslösheten bland unga, Jared Diamond samt företaget SmålandsDesign som tydligen har gjort lamporna som hänger i taket. Men andra ord många samtalsämnen med miljö som gemensam nämnare. Jonathan har dessutom en blogg vid namn Eccho som han förvisso inte uppdaterat på länge (hans egna ord).

Vi pratade också lite löst om det här med att utsätta sig för nya situationer, som exempelvis sådana här fikadejter. "Utsätta sig" kanske är lite fel ordval... fast ändå... inte... det är kanske just det vi gör? Det är oftast lite nervöst även om det är en nervositet med en positiv känsla i grunden... kanske mer som en lätt peppkänsla? Jag har heller inget emot att vara lite nervös, det är ju en känsla av något annat, och det behöver jag då och då. Jag skulle i alla fall vilja påstå att det är positivt att utsätta sig, både för stora och små utmaningar.

Jonathan visade också en film med STRANDBEEST - en helt fantastisk "självgående" skulptur tillverkad av en holländare. Ja, mycket Holland blev det också av någon anledning. Jag konstaterade även att de flesta gångerna jag fikar "ute" nu för tiden är med människor jag inte känner... och inte ens det speciellt ofta. Däremot alltid lika roligt! 
 
Och ja, just det, sojalatte och biskvi blev det för min del. Cheesecake och te för Jonathan. Om jag inte missminner mig gick det på exakt lika mycket (55 kronor). Och jag fick en bok också!

30 november 2011

Fika med Anja

Anja och jag befann oss i samma öldrickande gäng i lördags och när det kom fram att hon gärna ville lära känna nya människor berättade jag om mitt kaffeprojekt. En stund senare var det bestämt, den kommande onsdagen skulle vi fika. Idag alltså.

Tjugo i tolv gick det upp för mig att det var klockan tolv vi skulle ses, inte klockan ett som jag trodde. Det var bara till att springa ner och hoppa upp på cykeln och trampa iväg. Jag hann, och som vanligt när jag stressar iväg så är det alltid värt det.

Trots att vi alltså träffats en gång visste jag ingenting om Anja, men aningen lite mer vet jag allt nu. Det är minst lika roligt att träffa människor som jobbar med något helt annat än vad jag någonsin gjort (och kommer att göra) som det är att träffa någon som rör sig inom samma fält. Jag får en inblick i något helt annat. I allmänhet brukar det vara så att man ändå hittar någonting gemensamt – att man liksom letar sig fram till det – och det kan vara precis vad som helst. Det är en av de roliga aspekterna med nya människor. Anja jobbar som jobbcoach. Vid en första tanke på det yrket hade jag kanske inte tyckt att det verkat speciellt intressant men nu gör jag det helt plötsligt, för att jag vet vad det innebär. Inte alltid helt lätta uppgifter dock.

Jag tycker i och för sig att det mesta är intressant... eller jag försöker att få allt intressant. Dessutom är människor intressanta överlag, det är ingen myt att alla har en historia att berätta. Och jag gillar att lyssna.

En sak jag har tänkt på, efter mina olika kaffefikor, är ålder. Eller snarare avsaknad av ålder, för det är nämligen någonting som aldrig har kommit på tal. Det är helt enkelt inte viktigt och det gillar jag.

Ibland tänker jag att mitt projekt är en ursäkt för att lära känna nya människor, men eftersom det fungerar så är det ju en ganska bra ursäkt, ett bra projekt. Ett givande projekt, förhoppningsvis inte bara för mig. Jag och Anja sa också att vi ska ses igen, jag hoppas det blir av!

Vi träffades på Café Grannen (Värnhem) och dit kan jag definitivt tänka mig att gå igen. Mysigt och inte alls speciellt dyrt.